oh boy ._.
Ett av mina sista samtal med Manne innan han gick bort dök upp i huvudet, allt sånt verkar poppa upp på natten.
När man är helt själv uppe, det är tyst...föräldrarna sover. Det gör inget att man bryter ihop, för ingen får veta att man storgråter.
Jag minns hur jag tog ett djupt andetag och frågade "Är du rädd?" väldigt osäkert, detta var bara någon dag innan han somnade in. Jag hörde hur han började pilla med något, antagligen med en penna på ett block som han alltid gjorde när han tänkte..."Jag vet inte, jag tror inte det." sa han till slut och suckade lite lätt "Jag menar, jag vet att det inte kommer vara lika bra som det är här." sa han en kort sekund efter.
"Vad menar du, gubben?" frågade jag och jag kunde höra hur han tog ett djupt andetag "Du kommer inte finnas där...Hur kan det vara bra då?" sa han kort.
Jag kommer ihåg hur jag kämpade för att inte brista i gråt, kommer ihåg hur hårt jag bet mig i läppen tills jag kände smaken av blod. Han visste det garanterat kan jag säga er varför jag blev tyst, han kände mig bättre än någon annan.
"Men en sak vet jag säkert, sötnos." sa han efter en stund "Vadå, älskling?" sa jag och tog ett djupt andetag för att trycka tillbaka tårarna "Att jag kommer leva så länge du lever, vilket kommer vara väldigt länge. Du stal hela mig för länge sen." sa han med en lugn röst.
Nu börjar tårarna rinna på riktigt här också ._.
Och nej, han var inte min pojkvän i och med att han var rakt igenom homosexuell. Men han var min själsfrände, min bättre hälft. Jag fattar knappt att jag överlevde efter att han gick bort, okej en del av mig dog när han berättade att han hade kort tid kvar, en ännu större del dog när han var borta.
Jag minns hur jag bara sjönk ner på golvet, stirrade rakt fram in i väggen när jag fick telefonsamtalet om hans död, jag bara satt där, minns hur jag sen sprang in på toaletten och kräktes av chocken.
Vet inte varför jag skriver allt det här just nu, jag måste få ur det på något sätt. Avlasta innan det tar död på mig, för det tar död på mig. Jag kämpar varje dag att hålla mig vid liv just nu, varje dag kämpar jag för att inte brista i gråt.
Jag gav honom ett löfe, att aldrig ge upp. Jag tänker hålla det löftet, oavsett hur jobbigt det kommer bli.
Mina sista ord till honom var "Sov gott, jag älskar dig." och hans sista ord till mig var "Tack för att du ville vara mitt liv. Jag älskar dig."
Sen la vi på...sen sa vi inget mer till varandra för vi hann inte men båda kände det på sig som ni märker, att det var dags...att hans hjärta inte orkade mer, han hade en medfödd hjärtsjukdom.
Okej. Nu har jag ventilerat på en offentlig blogg, min egna lilla blogg men va fan, bättre det än att ha det inom sig som en kvävande känsla.
När man är helt själv uppe, det är tyst...föräldrarna sover. Det gör inget att man bryter ihop, för ingen får veta att man storgråter.
Jag minns hur jag tog ett djupt andetag och frågade "Är du rädd?" väldigt osäkert, detta var bara någon dag innan han somnade in. Jag hörde hur han började pilla med något, antagligen med en penna på ett block som han alltid gjorde när han tänkte..."Jag vet inte, jag tror inte det." sa han till slut och suckade lite lätt "Jag menar, jag vet att det inte kommer vara lika bra som det är här." sa han en kort sekund efter.
"Vad menar du, gubben?" frågade jag och jag kunde höra hur han tog ett djupt andetag "Du kommer inte finnas där...Hur kan det vara bra då?" sa han kort.
Jag kommer ihåg hur jag kämpade för att inte brista i gråt, kommer ihåg hur hårt jag bet mig i läppen tills jag kände smaken av blod. Han visste det garanterat kan jag säga er varför jag blev tyst, han kände mig bättre än någon annan.
"Men en sak vet jag säkert, sötnos." sa han efter en stund "Vadå, älskling?" sa jag och tog ett djupt andetag för att trycka tillbaka tårarna "Att jag kommer leva så länge du lever, vilket kommer vara väldigt länge. Du stal hela mig för länge sen." sa han med en lugn röst.
Nu börjar tårarna rinna på riktigt här också ._.
Och nej, han var inte min pojkvän i och med att han var rakt igenom homosexuell. Men han var min själsfrände, min bättre hälft. Jag fattar knappt att jag överlevde efter att han gick bort, okej en del av mig dog när han berättade att han hade kort tid kvar, en ännu större del dog när han var borta.
Jag minns hur jag bara sjönk ner på golvet, stirrade rakt fram in i väggen när jag fick telefonsamtalet om hans död, jag bara satt där, minns hur jag sen sprang in på toaletten och kräktes av chocken.
Vet inte varför jag skriver allt det här just nu, jag måste få ur det på något sätt. Avlasta innan det tar död på mig, för det tar död på mig. Jag kämpar varje dag att hålla mig vid liv just nu, varje dag kämpar jag för att inte brista i gråt.
Jag gav honom ett löfe, att aldrig ge upp. Jag tänker hålla det löftet, oavsett hur jobbigt det kommer bli.
Mina sista ord till honom var "Sov gott, jag älskar dig." och hans sista ord till mig var "Tack för att du ville vara mitt liv. Jag älskar dig."
Sen la vi på...sen sa vi inget mer till varandra för vi hann inte men båda kände det på sig som ni märker, att det var dags...att hans hjärta inte orkade mer, han hade en medfödd hjärtsjukdom.
Okej. Nu har jag ventilerat på en offentlig blogg, min egna lilla blogg men va fan, bättre det än att ha det inom sig som en kvävande känsla.
Kommentarer
Trackback
